Om vänskap

Prästkrage med insektVid dagens middag började jag och Anna att diskutera vad vänskap är och vad en bekantskap är. Så här tror jag.

En norsk psykolog som heter Paul Moxnes lär påstå att ett samtal kan ha olika ångestnivåer. Lägsta nivån är när vi träffar en främling vid en busshållplats och börjar tala om vädret. Risken är liten att konversationen ska leda till något obehagligt eller att någondera parten ska behöva avslöja något mycket personligt.

Den högsta ångestnivån är sådant som man inte berättar för sin partner, kanske för sin psykoterapeut efter flera år. Något som man kanske knappt erkänner för sig själv.

De flesta av våra möten håller sig på de lägre ångestnivåerna och resulterar i bekantskaper. Bekanta kan vara helt ok. Man äter lunch med varandra, kliar varandras ryggar lite lagom, tipsar om ett nytt jobb, beundrar varandras bebisar över en latte, ställer upp som referens, bjuder varandra på parmiddagar. I många kretsar är det hög status att ha många bekanta och det är ett misstag att blanda ihop detta ytliga sociala liv med vänskap.

Missförstå mig inte, jag gillar mina bekanta, jag har ofta jätteroliga luncher och fika tillsammans med dem och jag förväntar mig inget annat och det är helt ok.

När stormen kommer så skingras de bekanta som rö för vinden. När du går igenom en skilsmässa, någon i din flock dör eller något annat händer som kräver möten och samtal på de högre ångestnivåerna, det är då vännerna, eller kanske vännen i singularis, är där och de bekanta är försvunna.

Mängden bekanta man kan ha begränsas bara av den tid man har tillgänglig för sladder i korridoren, i mobiltelefonen, hur många luncher, latte och parmiddagar man hinner med.

Vänskap däremot begränsas av hur mycket man orkar gå på djupet med varandra. Vänskap blir inte starkare av att man träffas ofta och inte svagare hellre. Tänk bara på alla du träffar varje dag på jobbet, inte blir de dina vänner bara för den sakens skull.

När jag träffar mina äkta vänner slås jag alltid över att det verkar som om tiden stått stilla sedan förra gången vi träffades. Vi behöver inte föra ett djupt samtal, vi kanske till och med sitter helt tysta tillsammans, djupet finns där ändå.

Annonser

Om Jens

Matlagningsintresserad hemmansägare.
Det här inlägget postades i Livet på landet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s