Haväng; Teklas paradis på jorden

Haväng i augusti

Redan när vi passerar genom Brösarp börjar Tekla yla av upphetsning. Ja hon kan ha börjat redan uppe på gården om jag har bryggt kaffe i termosen och packat ryggsäcken för då vet hon vart vi ska, till Haväng.

På parkeringen kopplar vi i löplinan i selen och sedan bär det iväg över ängarna. Ljuv kanin-, får- och hästskit står ofta att finna och då kan man nappa åt sig en munsbit i förbifarten. Vi passerar den överfotograferade eken och tar oss ned på stranden i full karriär. Med lite tur utlöser vi inte en sandlavin på väg nedför dynerna.

Nere på stranden lugnar allt ned sig. Sydvästen kan blåsa småspik över ängarna, nere på stranden är de oftast lä och man kan knäppa upp kläderna. Haväng är en himmelsk plats med det speciella ljus som man bara finner på Österlen. Vi kommer hit i alla väder höst, vinter och vår, badmyllret på sommaren undviker vi helst.

En gång hittade Tage och Tekla en flaskpost. Annars hittar vi ofta strandfynd och just idag hittade Tekla ett fiskskelett som tydligen smakade utsökt.

När vi passerar trixiga stenarna som är mer eller mindre dolda av vatten beroende på havets vattenstånd hjälps vi åt. Tekla hittar vägen, jag ropar vänster och höger åt henne. Möter vi människor där blir det ofta förtjusta över denna lilla modiga hund som klättrar över stenar som är tre gånger större än hon själv är.

Sedan är det dags att pusta ut ungefär vid nedfallna trädet. Är man hund äter man hundgodis här.

Promenaden längre uppåt stranden kan bli hur lång som helst, men det är sällan vi går så långt som till Juleboda. Få människor orkar gå så långt från parkeringen, det glesar ut och man är ensam med himlen och havet. Här är en bra plats att fundera över livet.

Tillbaks går vi gärna uppe på ängarna om det inte blåser för mycket. Innan vi vänder fikar vi om ryggsäcken med kaffe och hundgodis är med. På vårarna har vi haft underbara stunder här när vi lyssnat på lärkornas drill, förundrats över drakflygare och spanat på båtar ute vid havet.

Vår relation krisar ibland tillfälligt när vi diskuterar förtäring av fårskit på vägen tillbaka och vi glömmer lika snabbt dessa skilda uppfattningar när vi njuter av det öppna landskapet ned mot Stenshuvud.

Detta är våra finaste stunder tillsammans.

Jens tänker sentimentala tankar om hur fint det är att vara med sin hund på Haväng.
Tekla tänker osentimentala tankar om hur trögfattad och ovillig att dela med sig av hundkex Jens är. Anna tog bilden. Tage undrade varför han inte fick vara med på bild.
Annonser

Om Jens

Matlagningsintresserad hemmansägare.
Det här inlägget postades i Österlens bästa, Hundar och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s