Byggnadskultur 3.10 – tankar om att bevara själen i ett hus

Byggnadskultur 3.10Åter ett nytt nummer av Svenska Byggnadsvårdsföreningens tidning Byggnadskultur. Detta nummer handlar om återbruk i ordets vidaste bemärkelse.

Byggnadskultur är en rik källa till kunskap om vård av gamla hus.

I nummer 3.10 föll jag för Göran Lagers artikel om bostadsrättsföreningen Solhagen i Stockholm som bevarat ett tidigt 60-talshus byggt med 50-talets arkitektidéer och därmed höjt värdet på lägenheterna.

Detta fick mig osökt att tänka på mina egna strider på Carl Herslowsgatan 9 i Malmö. När jag 1988 flyttade in i detta hus som byggdes 1946 var de flesta ursprungliga medlemmar som bodde där närmast skamsna för alla gamla detaljer i huset. Allt som var gammalt och slitet skulle slängas ut, det var bara skit. Till exempel byttes de vackra gamla ekdörrarna ut mot hemska aluminiumdörrar. Att tillverka nya kopior av de gamla ekdörrarna eller renovera de gamla hade blivit billigare, ändå sattes de nya horrörerna in. De var ju moderna, ”underhållsfria” och därmed bättre.

Därefter skedde ett generationsskifte i styrelsen där vi var några yngre som satte stopp för demoleringen av huset.

Jag har många gånger funderat på vad det är som får människor att utan eftertanke förstöra gamla hus genom att smeta högblank plastfärg ovanpå slamfärgsmålade hus, byta ut vackra gamla fönster mot aluminiumfönster, sätta upp puttenuttiga bayerska fönsterluckor, o.s.v. o.s.v.

Jag har kommit fram till att modernismen i dess mest vulgariserade form är djupt rotad hos svenska folket. Svenskarna blev i årtionden indoktrinerade med att allt gammalt var dåligt och bakåtsträvande, allt nytt var bra. Att komma och hävda att en ekdörr från 1946 skulle vara vackrare och ha ett högre värde än en aluminiumdörr från 90-talet är att vända upp och ned på allt vad en modernist tror på. Därav de rasande reaktionerna på våra möten i bostadsrättsföreningen.

De förra ägarna till Annes Hus som utfört det mesta av renoveringen valde konsekvent gamla material och metoder, återanvände material eller köpte likartat på byggåtervinningar, valde färger utifrån den lokala traditionen, kompromissade ibland med moderna material när de gamla inte fyllde sitt syfte och har använt ekologiska material där det har gått. Resultatet är ett hus med moderna bekvämligheter som har kvar sin själ.

Det är detta som är byggnadsvårdens essens. Ett hus har en själ, en historia. Bevarar man spåren av historien bevarar man själen. Sedan sätter man sina egna avtryck i historien, lämnar sina egna drömspår för andra som kommer efter att följa. Gör man det varsamt och med respekt får huset behålla sin själ, sin personlighet.

Annonser

Om Jens

Matlagningsintresserad hemmansägare.
Det här inlägget postades i Byggnadsvård och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s