Om att känna medkänsla

Häromdagen skulle jag plocka in Moses för kvällen. Han var strängt upptagen i allén. När jag närmade mig hörde jag ett ångestfullt pip, det var en liten mus som Moses höll på med.

Det gick inte att ta miste på den lilla musens dödsångest och rädsla. För att bli lämnad ifred la den sig på rygg med tassarna i vädret, liksom för att be om nåd. Det hjälpte inte mycket. Moses tyckte att den var tråkig och petade på den med tassen för att den skulle sätta igång och röra på sig igen.

Jag tänkte, det är detta som förenar mig och musen, våra känslor är gemensamma mellan oss djur.

Och det som skiljer oss från andra djur är att vi har fått förmågan att uppfatta andras känslor. Till skillnad från Moses har vi ett val, vi behöver inte plåga andra om vi inte väljer att göra det.

När jag lyfte upp Moses spann han belåtet som den underbara lilla katt han är. När jag kom ut ur magasinet hade Isa hittat musen. Varenda gång jag försöker rädda möss från katterna händer samma sak. Man tycker att möss borde vara lite smarta och sticka sin väg, istället drar de lättnadens suck och stannar där de är. Våra kognitiva förmågor skiljer oss sannerligen åt.

Isa fick åka samma väg som Moses. Musen satt kvar och väntade på att Muffin skulle dyka upp.

Att visa medkänsla är att utnyttja den gåva vi har fått. Moses är bortom ont och gott, han gör vad en katt är född till att göra. Vi däremot har ett val och kan välja det goda. Motivet till att välja medkänslan istället för likgiltigheten eller grymheten är för mig enkelt.

Det är bara att fundera på vad man själv skulle tyckt om att bli utsatt för den handlingen. Om man inte själv skulle tycka om att bli hånad, förnedrad, slagen, bli utsatt för umbäranden eller dödad, så gäller naturligtvis samma sak för den andre.

Detta gäller ända tills man får möss inne i huset. Då kommer vi till självförsvarsdilemmat.

När möss är inne i huset, gnager på mina knivskaft, skiter i äppelpajen eller gör något annat hälsofarligt har jag inget tålamod med dem. Mössen gör bara vad möss är födda till att göra, nämligen käka, skita och föröka sig. De kan inte visa medkänsla med oss och övertalas att utföra sina gärningar någon annanstans.

Att vara snäll och visa medkänsla är inte det samma som att acceptera att låta sig utsättas för destruktiva handlingar. Vi har rätt att försvara oss.

Tyvärr går det inte att förhandla med möss. Vi sätter ut fällor och tar död på ett par i veckan. Det är en liten tröst att de dör snabbt, det är så mycket medkänsla vi kan erbjuda i den här situationen.

Eftersom det inte går att vara perfekt är mitt råd att göra det näst bästa. Visa så mycket medkänsla som det går i en situation. Välj alltid medkänsla före likgiltighet eller grymhet.

Jag återvänder till mitt mantra. Ju fler som är snälla mot varandra, desto bättre värld får vi att leva i.

Annonser

Om Jens

Matlagningsintresserad hemmansägare.
Det här inlägget postades i Katter, Livet på landet. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Om att känna medkänsla

  1. matpolisen skriver:

    Filosofer har ju länge grunnat på det här med moral och när den i en eventuell evolutionskedja skulle ha uppkommit. Djuren verkar ju inte ha någon, om man nu menar att moral är skiljelinjen mellan gott och ont.

    Medkänsla är ju också lite udda, när man tänker efter. Vi kan ha medkänsla med de som inte kan eller vill skaffa barn, samtidigt som vi innerst inne vet att det är barnen som, på sätt och vis, är meningen med livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s