Alan Lomax: The land where the blues began

Alan Lomax och hans far John Lomax spelade från tidigt 1930-tal och framåt in amerikansk folkmusik, bland annat blues på uppdrag av Library of Congress.

Alan Lomax skrev på slutet av sitt liv boken ”The land where the blues began” baserad på hans erfarenheter från 30-, 40- och 50-talet. I boken tas vi med på en resa genom en mängd olika afro-amerikanska musikformer. Vi får följa med i kyrkan, på plantagerna, uppe bland småbrukare i bergen, i fängelser, på flodbåtarna, längs järnvägarna och Mississippis fördämningar (”The Levee”), till små syltor ångande av hembränd whisky och på besök hos den lokala sheriffen.

Vi får lära oss såväl vad ordet ”rock” betydde (inte vad ni tror) och vem den berömda Rosie var, besjungen av såväl AC/DC i Whole Lotta Rosie som i Led Zeppelin när de jammade på Whole Lotta Love.

Det är omdebatterat hur och när bluesen uppstod. En förenklad syn på historia är att först händer en sak och det leder till att något annat händer. I Alan Lomax bok förstår man att afro-amerikansk musik mer är som ett antal kommunicerande kärl som var och en för sig bubblar sin egen dekokt och som är mer eller mindre ihopkopplade med varandra. Kyrkomusiken, arbetssånger och blues existerade sida vid sida och påverkade varandra. Det är att visa hur denna process fungerade som är bokens otroliga styrka.

Livet för en afro-amerikan i den amerikanska Södern på 20- och 30-talen låg så nära livegendom man kan komma. Livet var otroligt hårt och brutalt. ”Kill a mule, buy a new mule. Kill a nigger, hire another nigger” var en av de vita herrarnas grymma deviser. Det är inte konstigt att folk började spela blues och att flytta till Chicago för att komma undan eländet.

Det finns ett stort antal höjdpunkter i boken. En är skildringen av hur det gick till när Alan Lomax spelade in Muddy Waters för första gången, en annan är ett samtal mellan Big Bill Broonzy, Memphis Slim och Sonny Boy Williamson II om livet i Södern.

Det här är andra gången jag läser denna fantastiska bok, jag hittar nya saker i den varje gång jag läser den. Den är ett måste för den som vill förstå var bluesen kom ifrån.

Och hur kom det sig att jag läste om den? Jo, i somras (2010) publicerade jag en blueslåt med Washboard Sam på bloggen. Han var halvbror med Big Bill Broonzy och så hade jag dessutom fått för mig att han var kusin med Howlin Wolf. Enda sättet att ta reda på om detta stämde var att läsa om boken.

Och hur var det?

Jag hade fel, Howlin Wolf var inte kusin med Washboard Sam. Att ha fel i detta sammanhang är bara ett plus. Det jag förlorar på nesan i att erkänna mina vanföreställningar om vem som var släkt med vem, vann jag tillbaka i den fantastiska läsupplevelsen.

Tips: Sök på Alan Lomax på YouTube och du skall finna många gamla fina inspelningar av blues och arbetssånger.
Detta inlägg publicerades i Böcker, Blues. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s