Hundarna, räven, katten och hennes bärare

När Muffin började följa med oss på promenad tyckte vi att det var mer än charmigt. Efter ett tag utvecklade sig promenaderna med Muffin till ett smärre bekymmer.

Dels har hon svårt att hålla samma hastighet som hundarna och det är viktigt för Teklas hjärta att vi kan hålla en hyfsad hastighet på promenaderna.

Dels är hon på katters vis lite ofokuserad och kan få för sig att börja leka med eller jaga något längs vägen. I värsta fall glömmer hon bort att hon är på promenad. Går vi vidare så sitter hon kvar och väntar på att vi ska hämta henne. Hon blev kvar en hel natt nere på Sissas äng häromveckan när jag tröttnade på att gå och ropa på henne. När vi kom tillbaks nästa morgon var hon så lycklig att se oss att hon till och med pussade på Tage, vilket han nuförtiden finner sig i.

Går hon med på en kvällspromenad bär jag henne förbi de värsta tankespridarfällorna. Muffin spinner av lycka, jag gnisslar tänder och muttrar om det absurda i att bära runt på en frisk katt i skogen.

I morse försökte vi oss på en undanmanöver och smet iväg till Björnbärsvägen som leder till Täckareängen. Ett indignerat jamande bakom oss berättade att Katt Muffin kommit på att vi smitit iväg utan henne. Inte så bra med tanke på att vi var på en bilväg. Upplyftande av katt, vända på klack och tass och så fick det bli skogspromenad istället. Det första Muffin gjorde var att överge oss för en intressantare musjakt bland Rolfs timmertravar. Det betydde att vi kunde gå vidare utan henne i vår egen takt.

På väg ned till Sissas får vi syn på Mickel Räv, en syn som man som kattägare inte blir så glad åt. Då var det skönt att inte ha tankspridda Muffin strosande 15 meter bakom oss även om jag misstänker att Tage hade kunnat haft ett och annat att invända om Mickel skulle jaga Muffin.

Muffin återfanns vid timmertraven, som vanligt indignerat över att ha blivit lämnad på efterkälken. På gården hittade jag Isa i pannrummet, snusande i all frid. Men var fanns Moses? Inga rop och kallanden kunde framkalla honom. Jag började ana det värsta.

Men efter en timmes packande av bilen (jag skulle köra hyllor till lagret) dök han upp. Aldrig har han varit mer efterlängtad och välkommen när han dök upp.

Viggo har blivit kastrerad i veckan, snart är det dags för honom att börja vara ute på egen hand. Vi kommer att ha hjärtat i halsgropen. Vi har valt att låta katterna leva kattliv och tror att de har det bättre så än om de skulle vara inlåsta hela sina liv.

Annonser

Om Jens

Matlagningsintresserad hemmansägare.
Det här inlägget postades i Djur, Hundar, Katter, Livet på landet, Vilda djur och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Hundarna, räven, katten och hennes bärare

  1. catdogs skriver:

    Välbekant det där med katter som promt ska med på hundpromenad och sen måste bäras!
    Skönt att ni inte tycks ha en trafikerad väg att se upp med.
    Här får vi ”kuppa” oss ut, alternativt stänga in alla katterna i huset, när vi ska ut med hundarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s