Skit inte i traditionerna

I Veberöd har en sverigedemokratisk riksdagsledamot, tillika partiets talesman i kulturfrågor tagit initiativ till ett alternativt firande av skolavslutningen, nämligen i kyrkan, så som det ofta gick till förr i världen.

Skolverket har gått ut med rekommendationer att skolavslutningar inte får diskriminera någon elev och rektorn i Veberöd tyckte dessutom att det var mer praktiskt att hålla till på skolan. Sverigedemokraten som själv inte är aktiv kyrkobesökare anade hänsynstagande mot muslimer och blev plötsligt en varm kyrkovän. Man kan ju tycka att om han var så förtjust i kyrkobesök skulle han och hans familj kunna starta med att gå dit de 50 andra veckorna på året.

Själv har jag aldrig hört eller sett någon nyhetsrapportering om muslimska föräldrar som blir upprörda över skolavslutningar i kyrkan.  En jul hörde jag ett radioinslag med en radioreporter, en välmenande person och en muslimsk pojke angående skolavslutningar i kyrkan. Den välmenande personen var upprörd å alla icke-kristnas vägnar. Det ligger något motsägelsefullt i att något som enligt de välmenande personerna inte existerar (den svenska kulturen) utgör ett sådant hot att barn ska skyddas från den.

Den muslimska pojken svarade att han tyckte att det var intressant att besöka en kyrka, han var ju aldrig där annars. Och la han till, det verkade inte som om hans svenska klasskamrater brukade vara där heller. Därmed slog han huvudet på den multikulturella spiken och radioreportern fick därefter inte ihop sitt indignationsreportage. Inslaget slutade i ett anti-klimax.

Hur ska man förhålla sig traditioner? För det första kan man inte förhålla sig till dem om man inte känner till dem och för det andra bör man respektera dem.

På mina arbetsplatser har jag ironiskt nog för en så anti-klerikal person som jag själv flera gånger fått rykte om mig att vara kristen eftersom jag ibland citerar ur Bibeln. 99 gånger av 100 behöver jag förklara var citatet kommer ifrån och då pratar vi inte om finlir som vilken evangelist och vilken vers det är. Jag slår mig i backen på att det sjöngs Den blomstertid nu kommer i mer än en skolaula runt om i landet vid årets skolavslutningar. Skolornas rektorer, nuförtiden värvade från närmsta handelshögskola, tror förmodligen att det är en visa som Astrid Lindgren har skrivit.

På ingen arena skiner vår brist på kunskap om våra kristna traditioner igenom så som vid bröllop. Det är vanligt att brudpar ber prästerna att tona ned det religiösa. Grejen är ju kyrkorummet, blommorna, de fina kläderna, orgelmusiken och presenterna. Varför blanda in Gud och Jesus i en fin och gullig ceremoni?

Vid ett bröllop vi bevistade skred bruden fram som dagens gräddbakelse eller i hennes fall kanske mer som en brylépudding till altaret. Väl framme vid skranket passade prästen på att ge det unga paret ett tjuvnyp genom att hoppas att hon skulle få se dem vid fler söndagar än just dagen för detta bröllop. Jag tyckte mig se hur brylépuddingen stelnade i ett förljuget leende även om jag bara såg hennes ryggtavla. Naturligtvis hade hon inga som helst funderingar på att visa sig i kyrkan igen.

Detta är vår tid, vi vill ha ytan men inte innehållet som vi kanske ändå bara har dimmiga uppfattningar om.

I Sjöbo kommun, granne med Veberöd, röstar var femte invånare på antingen SD eller Sjöbopartiet. Man skulle därav kunna dra slutsatsen att kommuninvånarna värnar lite extra om de svenska traditionerna. Äldre hus skulle vårdas pietetsfullt. Nybyggda hus skulle gå i traditionell skånsk stil och stilbrott skulle betraktas med skepsis. En bilfärd i kommunen med omnejd ger dock vid handa att det snarare är byggnadsstilen i Texas som utgör idealet vid nyproduktion. Faluröda eller vitkalkade hus är sällsynta, däremot duggar de plastmålade schabraken tätt. Så mycket för respekten för de regionala och nationella traditionerna.

Jag menar nu inte att man behöver hålla sig slaviskt till traditioner. Traditioner som innebär att andra levande varelser förolämpas, plågas, skadas eller dödas är verkligen inte värda att behålla. Raggarfylla och slagsmål på Öland på midsommarafton är en tradition med rötterna tillbaka i bondesamhället men det är kanske inget vi behöver låta leva vidare.

Jag vill istället slå ett slag för evolutionen. Låt mig ge ett exempel.

När jag och mina bröder skulle ordna begravning för vår pappa visste vi att han under inga som helst omständigheter ville ha en kristen begravning. Vi gjorde dock en ceremoni som i grund och botten följde hur en kristen begravning ser ut med en god vän som officiant, vacker musik och våra egna personliga bidrag. Visst hade vi kunnat ordna en Lousiana-begravning med jazzmusik, cajunmat och massvis med öl och whisky men jag tror att hans vänner och kollegor hade tyckt att det hade varit både underligt och opassande.

Om man känner till en tradition och visar respekt för den kan man föra den vidare. Hade vi inte haft något att falla tillbaka på så hade uppgiften blivit mycket svår.

Så hur kan man vårda en traditionell skolavslutning och föra den vidare in i vår tid? Jag tycker rektorn i Veberöd gjorde rätt. Håll till i aulan om det är praktiskt, smycka med blommor, låt barnen sjunga Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer. Är det några barn som vill sjunga eller spela något från sina vilda hemländer så bjud in dem att göra det. Låt alla vara välkomna och bygg vidare på det vi har.

Skit inte traditionerna, missförstå dem inte, missbruka dem inte, lär känna dem, respektera dem, vårda och utveckla dem för vår tid.

*Skit i traditionerna är en enormt rolig bok av Leif Panduro från 1958, från den tid när danskar fortfarande hade humor.
Annonser

Om Jens

Matlagningsintresserad hemmansägare.
Det här inlägget postades i Livet på landet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Skit inte i traditionerna

  1. festinalente1 skriver:

    Att det kan bli en sådan känslostorm kring skolavslutning i kyrkan. Resten av året förtalas kyrkan och dess verksamhet och syn på samhället, fler och fler lämnar kyrkan (för att slippa kyrkoskatten?). Kyrkan upplevs (av sämre vetande) som otidsenlig och dammig, det blir allt glesare mellan kyrkobesökarna.
    Det finns några få tillfällen som väldigt många vurmar för kyrkan: vid katastrofer samlas många i kyrkan och vid skolavslutningen.
    Dessa två tillfällen tolkar jag som en utveckling av samhället.
    När det gäller katastrofer ser jag det som en följd av det individuella och egoistiska livsstilen. Det är jag som individ som är viktigast, var och en är sin egen lyckas smed. Det gäller att göra karriär, bli känd och rik (ytan utåt och utseendet är viktigast), men när katastrofen är framme blir man paralyserad: Vad gör jag nu? Helt plötsligt inser man sin begränsade förmåga att klara sig själv.
    När det gäller skolavslutning i kyrkan eller ej, verkar det som om många passar på att bli i det närmaste högkyrkliga och traditionsbevarande. Många verkar passa på att basunera ut sin främlingsfientlighet illa dolt under argumentet att det är tradition att vara i kyrkan.
    Kan inte låta bli att tänka på ”Svensson, Svenssons jul”, när Gustaf upptäcker en brist på julbordet (Janssons frestelsen saknas?) och Lena svarar att ”Det är i alla fall inte någon som äter av den!” och får genast svaret ”Ja, men den ska ju stå där!”
    Det verkar som kyrkan har fått samma roll som Janssons frestelsen i Svensson, Svensson jul.

  2. Jens skriver:

    Jag ska ge dig ett lite akademiskt svar.

    Inom kulturvetenskapen talar man om begreppen denotation (vad något är) och konnotation (vad något innebär).

    Denotationen av en skolavslutning i en kyrka är en mängd barn och vuxna, samlade i en kyrka, blomarrangemang, sång, tal o.s.v. Det är inte här kontroverserna uppstår.

    Konnotationen är olika för olika betraktare. En vänsterperson ser en relik av det gamla högborgerliga samhället där det arbetande folket stod med mössan i hand för kung, präster och fosterland och dessutom ser det ritualen som någon form av nykolonialistiskt förtryck av invandrare.

    En kulturkonservativ person (de är få) ser en av de få resterna av det fina gamla högborgerliga samhället där alla visste sin plats och inte bråkade.

    Den historieokunniga massan ser symbolerna utan att förstå dem men tycker att det är fint och gulligt med blommor barn och kyrkorummet.

    En sverigedemokrat är ett specialfall av den historieokunniga massan som tycker att något som vänstern (muslimkramare) är emot måste vara bra fast utan kunskap om vad symbolerna innebär.

    Känslostormen uppstår när man läser symbolen på olika sätt och det uppstår olika konnotationer som man inte är överens om.

    Det jag argumenterar för är dekonstruktion och rekonstruktion av traditionen. Bryt ned den i dess beståndsdelar, behåll det som är bra och ta bort det som inte är bra (religionsförtryck och chauvinism). Och inta en öppen attityd där andra är välkomna att lägga till sina beståndsdelar.

    Hoppas att svaret gav dig några idéer om hur man kan se på diskussionen om kultur.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s