Borta bra men hemma bäst

Normalt väcks vi senast 7 av min mobil, betydligt tidigare om vi ska jobba. I söndags hade mobilen laddat ur och vi sov till 8, förmodligen behövde vi det. Söndagsmorgnarna är till för bakande och frukostslappande, sedan återstod problemet vad man skulle göra på veckans lediga dag.

Städa, skura golv, röja sly, klippa gräs, klyva ved vilket är mer än hög tid, bygga klädkammare, måla färdigt vinden, reparera stängsel, sysselsättning saknas aldrig. Man kan inte få allt gjort samtidigt och eftersom Anna satte igång att klippa gräs, trimmade jag först kanterna runt huset med röjsågen och övergick sedan till att slå mjölkbacken uppe vid vägen med lie. Min ambition är att skapa en liten bit äng där uppe och då är det lie, kratta och tjuga som gäller.

Bäst som jag krattar upp det jag slagit med lien kommer Herr Mysko cyklande extremt sakta längs vägen spanande över våra ängar. Vi misstänker att våra katter ibland bor hos honom. De återvänder med en doft av medvurst och rakvatten, definitivt inte avmagrade. En gång kom Isa gående i allén snustorr i ösregn ackompanjerad av ljudet av en bil som avlägsnade sig.

Eftersom Katt Muffin verkade vara ute på en walkabout så undrade jag om det fanns något samband med den akrobatiska cykeluppvisningen. Nästan framme vid vår allé vände han med en balansförmåga som gett godkänt på en MC-uppkörning, cyklade sakta, sakta tillbaka, fortfarande spanande in mot våra ängar. Som vanligt inga hälsningsfraser eller antydan om att vi överhuvudtaget existerar som fysiska objekt.

Kvällspromenaden med hundarna skedde i mörker. 1,5 km nedåt vägen, 100 m från Herr Myskos boning, nästan framme i byn, hör vi ett karakteristiskt jamande. Det var Katt Muffin som inte verkar ha hört talas om att katter ska ha ett revir på 200 m. Förra sommaren hittade vi henne därnere vid några arbetsbodar som hon tydligen har som en datja eller sommarerimitage. Något tankspridd började hon följa efter hem och lät sig bäras i min famn åtminstone 2/3 av vägen. Vid våra brevlådor upptäckte hon var hon hamnat, slingrade sig ur mitt grepp och rusade tillbaks samma väg vi kommit.

Nästa morgon dök hon upp vid Rolfs rishögar. Slarvade sig sedan omedelbart bort sig igen. I skogen stannade Tekla upp med nosen i vädret. Det brukar betyda älg och mycket riktigt låg Ulrike med kalv och blängde på oss. No love lost mellan de damerna, så vi hastade snabbt vidare. Muffin återfanns inte, men hon bråkar å andra sidan inte med älgar.

På måndagens kvällspromenad dök åter Katt Muffin upp på vägen utanför våra ängar men följde denna gång snällt med hem och parkerade sig på köksbordet med väldigt självbelåten min. Skönt ställe, skulle man kanske kunna komma tillbaks till då och då.

Man får förmoda att borta är bra men att hemma ändå är bäst.

Annonser

Om Jens

Matlagningsintresserad hemmansägare.
Det här inlägget postades i Djur, Katter, Livet på landet, Vilda djur och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s