Att komma hem – Reflektioner över Brösarpsdagen

Söndagen 11 september stod jag på Brösarpsdagen med mitt torgstånd och sålde allt från te och kaffe till lokala gårdstillverkade produkter. Brösarpsdagen gick av stapeln för 14:e året i rad, det brukar vara trevliga tillställningar där man kan beskåda antika fordon eller maskiner. Mina favoriter är föreningen för tändkulemotorer, i år var det gamla traktorer som paraderade.

Nytt för i år var dragkamp mellan några av de olika byarna i närheten av Brösarp.

Jag har bott i flera städer och länder och befunnit mig mycket på resande fot i mina tidigare arbeten. När jag var barn flyttade vi runt en del. Av alla platser jag bott på har jag aldrig känt mig hemma någonstans, jag har heller inte vantrivts, jag har bara råkat bo där och haft ett eller annat för mig.

Det har blivit annorlunda sedan vi köpte Annes Hus. Känslan av att komma hem har bara växt sig starkare och starkare. Det som avgjorde flytten till landet för mig var Katt Muffin. Jag bara inte klarade av att åka ifrån henne på måndagarna, även om vi hade fyllt upp med mat, vatten och att det fanns sköna och varma sovplatser. Det är här vi hör hemma och det är också Katt Muffin som fått stå modell till logotypen.

Nu på årets Brösarpsdag insåg jag hur hemma vi börjar bli i trakten. I de olika dragkampslagen ingick flera bekanta ansikten, bland annat våra hjälpsamma vänner på Lokalföreningen. Knut var framme vid mitt stånd och snackade och önskade mig lycka till med försäljningen.

Jon, snickare i Andrarum, morsade och visade sig spela gitarr i bandet som spelade rock och blues. En av låtarna var till och med tillägnad vår by, jag tror att den hette ”A house on the hill”. Vår granne Peter spelade trummor, lika grymt taktfast som alltid.

Leif från Byagillet berättade för Ulla och hennes man hur han som barn på 50-talet vevat på Anna Göranssons spettkakskon och hur det gick till att göra olika sorters spettkakor när det skulle bli gille. Konen finns fortfarande kvar.

Efter hård kamp vann till slut Eljaröd över Bertilstorp, trots att Bertilstorp hade den urstarke Tobbe i laget. Jag berättade för den vänlige och underfundige Tobbe idag hur han omnämnts som ”den där jävla Tobbe” av Eljaröds-laget. Nåja, det var i alla bättre att Eljaröd vann än att Brösarps-laget vann, tyckte Tobbe.

Det är skalan som är charmen med landet. Ingen och inget är längre bort än att man känner varandra eller känner till varandras gårdar eller byar. Det är lite svårt att sätta fingret på exakt vad de är som gör att man känner sig hemma på en plats.

I brist på bättre förklaringar; Oviljan att flytta härifrån, längtan tillbaka när man är någon annan stans och känslan av sammanhang när man är här.

Bilden är från vår paddock, en höstbild från förra året tagen en eftermiddag när jag kom hem, släppte ut hundarna och tänkte; Jäklar vad vackert vi bor.
Annonser

Om Jens

Matlagningsintresserad hemmansägare.
Det här inlägget postades i Livet på landet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s