Måste allt vara så himla nyttigt alltid?

Jag har inte riktigt lika många kokböcker som Anna har stickböcker, men jag har en hel del. Och majoriteten av dessa kokböcker, i alla fall om de är skrivna av svenskar, envisas med att köra ned en massa hälsoråd i halsen på en vare sig man har bett om det eller inte.

Ta den alldeles utmärkta receptsamlingen i O Liv, som egentligen är Zetas bästa från de små broschyrer man brukar få i livsmedelshandeln. Majoriteten av recepten är gjorda av Markus Aujalay, mycket delikata. Vi sorterar bort fisk och kött, men det är en sak för sig.

Man skulle kunna tycka att detta är gott nog, men dessutom får man en massa kommentarer om att maten motverkar hjärt-kärl-sjukdomar, cancer med mera. Säger sig själv, behöver inte skrivas ut.

Hur då? Jo, om man äter mycket frukt och grönsaker så minskar man sannolikheten för att få autoimmuna sjukdomar, hjärt-kärlsjukdomar, cancer och diabetes. Även köttätare minskar sannolikheten för de stora dräparna om de äter mycket frukt och grönsaker, ännu mer om de skippar kött och mjölkprodukter. Håll igen på snabba kolhydrater, ät aldrig industrimat, framför allt inte de hemska margarinprodukterna och du är hemma. Inte mycket att tänka på eller lära sig och man kan slå dövörat till för den eviga nyhetsfloden av hälsolarm. Och vad man än äter så dör man till slut i alla fall, det är den brutala sanningen.

Värst är de kokböcker där dietister får medverka. Denna yrkeskår skulle ha skyltar på sina kontor där de står; Läst men inte förstått, ty de kunna vare sig något om matlagning eller hälsolära. De borde vara bannlysta från kokböcker. Näst värst är de där kokboksförfattarna själva får sprida sina egna missuppfattningar.

Den rätta frågan att ställa är; Hur god är denna rätt på en skala från 1 till 5?

Vi har en enkel testmetod, vi låter Tage och Tekla få ett smakprov i sina matskålar. Med vissa rätter blir de helt galna, de har ju också ett 500 gånger starkare luktsinne än vårt. En av dessa rätter är inspirerad från just O Liv. Det är en sås gjord på vitt vin och cannellinibönor som läggs som en spegel på tallriken, ovanpå denna bladspenat vänd i olivolja, till detta helst färskpotatis och qourn stekt med örter. Svansarna står rätt ned och man hör bara ett koncentrerat slafsande tills det är dags att tigga mer.*

Jag har ingen aning om hur många proteiner, vitaminer, mineraler, sockerarter eller vilka fettsyror denna rätt innehåller (lögn jag har en liten aning), det enda jag vet är att det är en rätt som smakar ljuvligt i våra matskålar och att den stärker flockgemenskapen när vi äter den tillsammans. Det är det mat är till för, inte att vara någon form av näringsintag uttänkt av en ingenjör eller läkare, eller gud förbjude, en dietist.

Alltså, låt mat vara mat som ska vara god att äta och som skapar god stämning runt och under bordet.

För att inte landets alla djurskyddsvänner ska anmäla oss, får vi lägga till att Tage och Tekla  får naturligtvis inte chili- och kryddstarka rätter, choklad eller något annat de skulle må illa av.
Annonser

Om Jens

Matlagningsintresserad hemmansägare.
Det här inlägget postades i Matfilosofi, Recept och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s