Monica Ali – I Köket

Monica Ali slog igenom med Brick Lane, en roman med rötterna i Bangladesh, hennes familjs ursprungsland. Den är i sig en fantastisk bok och när man läst den kunde man misstänka att Monical Ali skulle bli ett one-hit-wonder, ungefär som Torbjörn Flygt eller han med Populärmusik i Vitulla vad det nu var han hette.

Av en slump fick jag syn på I Köket när jag skulle handla julklappsböcker till Anna. Tja, det var väl värt en chansning med en pocketbok.

Men oj, vilken läsupplevelse I Köket bjuder på. Handlingen startar i ett stort hotells restaurangkök, mycket initierat beskrivet. Huvudpersonen köksmästaren Gabriel Lightfoot kastas in i en nedåtgående spiral av händelser som till slut nästan förtär honom, allt skildrar i en slags absurd thriller-komedi-drama som är svårklassificerad.

Alla plågor i den moderna världen är med, osentimentalt skildrade utan ursäktande förklaringar. Klassklyftor, otrohet, corporate bullshit, utseendefixering, barnångest, nedlagda industriorter, vanartiga tonårsbarn, döende föräldrar, senila åldringar, fackföreningarnas kapitulation, bemanningsbranschens utstuderade ondska, inbördeskrig i tredje världen, flyktingars ångest, trafficking, östeuropeiska gangsters, modern slavhandel, drogmissbruk, rasistiska pensionärer, hycklande politiker, utbränning och nervsammanbrott, giriga uppkomlingar till kapitalister, samvetslösa psykopater, puh, allt och lite till ryms i denna handling.

På ett ställe lyser Monica Alis röst igenom i Gabriel Lightfoot när han uppmanar en av de unga ambitiösa indiska kockarna att läsa franska klassiker om matlagning. På något sätt tror jag inte köksmästare på prestigerestauranger är så intellektuella som Monica Ali som läst vid Oxford. Avsnittet är en nyckel till läsningen.

Expressens rescencent har jämfört boken med Balzac enligt omslaget. DN jämför med Stendhal. Själv kommer jag att tänka på Zola för det är ena riktiga käftsmällar i skön sluggerstil som Monica Ali delar ut till vårt samtida samhälle. Zola skulle applåderat.

Det är nästan genant att säga det, men det är något befriande med en författare som inte tyngs ned av sin bakgrund och pressas in i det etniska facket utan som skriver en bredare berättelse. Hennes medkänsla med de utnyttjade östeuropéerna står inte efter den vrede med vilken hon skildrade kvinnoförtrycket i Bangladesh i Brick Lane.

Flera recensenter har påpekat den lite väl övertydliga metaforen med huvudpersonens namn. En ängel bland demoner är han Gabriel Lightfoot, men en ängel som mest råkar illa ut själv och som förtvivlat skulle behövt det lågande svärdet för att skilja ut dem som rätteligen borde kastas ned i Gehenna.

I Köket är trots sin anspråkslösa framtoning i pockethyllan en stor läsupplevelse som jag varmt rekommenderar.

Detta inlägg publicerades i Böcker. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s