Lyckliga minnen

I lördags gick jag eftermiddagspromenaden i blå timmen med Tage och Tekla. Det var ett par minusgrader, solen gick ned över Lönhults vindpinade slätt. Allt var stilla, det enda som hördes var ljudet av hundarnas tassar. De var i flow, bara ångade på och njöt av tillvaron. Kombinationen av det vackra blåa ljuset i skymningen och rytmen i promenaden gav en känsla av yttersta välbehag.

Nu i veckan läste jag i DN om en australisk sjuksköterska som undersökt vad människor som låg på sin dödsbädd ångrade. Tidigare har jag läst om en amerikansk läkare som gjort likaledes. Och DN refererade till en undersökning om vad stockholmare drömde om att göra.

Inte oväntat ångrade de döende att ha jobbat för mycket och umgåtts för lite med sina barn och vänner. Stockholmarna drömde om sådana saker som att göra en långresa eller lära sig spela ett instrument.

Själv konstaterade jag att jag redan gjort 9 av tio saker som stod på stockholmarnas drömlista. Även om några av mina för detta bandkompisar eventuellt skulle ha ifrågasatt det där om att lära sig spela ett instrument…

Den sentimentala tonen i de två artiklarna om de döende manar på något sätt oss att känna medlidande med dem för att de ”kastat bort sina liv”. Tja, gjorde de inte sina val och vad ger dem rätten att ligga och beklaga sig på sin dödsbädd? Den brutala sanningen är att de var egoistiska eller ryggradslösa eller både och och valde chefen före familjen.

Till drömmarna skulle jag vilja säga; Det är visserligen fantastiska upplevelser att till exempel ha kört runt hela Australien och dess öknar och regnskogar i en 4WD och de gånger vi spelat och alla var tajta och det bara lyfte, då var vi verkligen i himmelriket. Men lika ofta tjafsar man i band och någon har inte stämt sitt instrument eller är bakfull och spelar fel och det låter mer punk än musik. På långresan kommer dagar när man bara längtar efter att gå till jobbet, och den dagen kommer också förr än man tror.

Lyckliga minnen slår drömmar och ouppfyllda förväntningar många gånger om. Bilden är tagen på en promenad i Lund med Tekla. Hon och jag brukade gå ned till Höije å med en ryggsäck med kaffetermos, bullar eller mackor, hundkex och vatten att dricka. I St Lars-parken bytte vi till löplina, nere vid ån hade vi ett fikaställe där vi delade på ryggsäckens innehåll.

Just den här gången stod hästarna som ibland betar där nere så perfekt i motljuset. Den lilla kameran var med och det blev den här bilden. Händelsen kanske inte kvalar in som den där stora kicken att drömma om och de döende gnällspikarna skulle inte ens komma på att ångra sig att de inte hade gått vid Höije å med sin svansviftande cockerspaniel.

Men det är den här stunden och andra minnen som är de lyckliga minnena som jag vill komma ihåg när jag ser tillbaka på mitt liv. Istället för att ångra tusen andra grejor som jag kanske ändå vare sig hade mod, kunskap eller motivation för att göra.

Tricket är att stanna upp i ögonblicket och tillåta sig själv att njuta av stunden. Som när vi gick i en blå timme, som när jag och Tekla mötte hästarna, som idag när jag kom hem till en sprakande brasa i spisen och doften av nybakat surdegsbröd.

Detta inlägg publicerades i Livet på landet och märktes . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Lyckliga minnen

  1. Absolut, att kunna njuta i det vardagliga livet – större kan det inte bli.
    /Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s