Rodrigo y Gabriela: Area 52

Ibland får man en riktigt glad överraskning och idag var en sådan dag. När jag kom hem överräckte Anna ett exemplar av Area 52, Rodrigo y Gabrielas senaste skiva.

En ny fas har börjat i mitt liv. Det finns före Area 52 och efter.

Vi är stora diggare av Rodrigo y Gabriela. De började sin musikaliska karriär med att spela trash metal i Mexiko. Sedan gav de upp och började spela akustiska covers av Slayer-låtar på Dublins gator. Sedan blev de upptäckta och har spelat in skivor som en duo på akustisk gitarr. Rodrigo lägger otroligt snygga melodier ovanpå Gabrielas helt makalösa komp. Leta på YouTube efter ”guitar lesson” med Gabriela. Har du någon gång hållit i en gitarr så kommer du att undra hur i helskotta hon gör det.

Deras gamla hårdrockarbakgrund lyser igenom t.ex. i videon till Hanuman och de har jammat med Robert Trujillo (basist i Metallica). Titeln Area 52 är ännu en syftning på den typen av musik. Area 52 är en påstådd militärbas där det det påstås att kraschade UFO:s och utomjordningar förvaras i Hangar 18. Såväl Megadeth som Yngve Malmsten har gjort låtar om den.

Det här skulle kunna vara ännu en skiva av Rodrigo y Gabriela där de hyllar sina rötter, men zabang, jag tror inte att vi är kvar i Kansas.

Uhh! Gaby i klänning? Vad hände med boots, jeans och t-shirt som i videon till Hanuman? Nu har de kommit på att spela in sina gamla låtar med:

  1. En engelsk jazzpianist
  2. Ett kubanskt storband
  3. Ravi Shankars dotter på Sitar
  4. Trash-metal-trummisen John Tempesta (Testament och White Zombie)
  5. En palestinsk trio på oud
  6. Paco de Lucia:s basist

Resultatet skulle kunnat bli en enda misch-masch av stilar och smaklöshet, tänk Scorpions spelar med symfoniorkester, men suck…

Jag tror aldrig att jag har hört en en bättre cross-over-platta, resultatet kan bara beskrivas som att kliva in ett musikaliskt sagoland, en musikalisk motsvarighet till landet Oz där en vänligt sinnad trollkarl har skapat den ena välbehagliga överraskningen efter den andra. Gamla favoriter som Diablo Rojo, Hanuman och Tamacun lyfts till oanade höjder.

Jag tror att för att gilla den här skivan ska man vara en hårdrockare som gillar jazz, världsmusik och har lyssnat sönder öronen på Buena Vista Social Club.

Och jag är…

En gammal hårdrockare som gillar jazz, världsmusik och har lyssnat sönder öronen på Buena Vista Social Club.

Och jag är…

…i himmelriket. Tack vare Anna som håller ögon och öron öppna.

Annonser

Om Jens

Matlagningsintresserad hemmansägare.
Det här inlägget postades i Jazz, Musik och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s