När det blir tufft att gå, börjar dom tuffa tuffa på

Tekla i morgonsolenI början av veckan var Tekla lite hängig. Hon spydde på en kvälspromenad, drog benen efter sig och åt inte som hon skulle. Med tanke på hennes ålder och hennes krämpor, hjärtproblem och tumörer, får man omedelbart hjärtat i halsgropen. Men Tekla är en tuff liten hund. Efter någon dag var hon som vanligt igen.

Anna ringde hem från Danmark och undrade om allt var väl med Tekla.
– Hon är precis som vanligt, svarade jag.
– Vad innebär det? frågade Anna.
– Tja, svarade jag…

  • Tigger vid matbordet
  • Äter äckliga saker på vägen och i skogen
  • Stjäl / lägger beslag på mina handskar
  • Vaktar handskarna och morrar åt katterna och Tage
  • Jagar Viggo
  • Skäller ut rådjuren och jagar bort dem från trädgården
  • Håller så hög hastighet hem från promenaden att jag knappt hinner med och Tage får smålunka bredvid
  • Samt sist men inte minst, har en normal avföring

– Ok, sa Anna, det låter som om hon är kurerad.

Man kan aldrig veta, men teorin om magsjukans uppkomst är muskadaver lämnad av Isa, svald med hull och hår som satte sig på tvären i tarmarna. En gång i yngre dagar lyckades hon svälja en leksaksräka och en annan gång delar av en kasperdocka som ett barn lämnat på gatan. Inget av dem var något vidare för matsmältningen.

När man inte har bott ihop med en röd cockerspaniel kan man lätt låta sig bedras av det söta utseendet. Ha, säger jag bara, det är en stor tuff hund förpackad som något slags dockhund. På gamla dagar orkar hon bara en dryg timme i skogen, men som yngre kunde hon lätt ånga på över stock och sten i timmar utan att tröttas ut.

Sedan ska vi inte tala om alla huliganer som tagits i herrans tukt och förmaning under årens lopp. Skalan startar med dvärgpudlar och slutar med älgar. Ingen är för stor eller för liten för en uppsträckning.

En gång åkte Anna och Tekla tåg in till Malmö när jag bodde där. På tåget raglade det fram ett fyllo med den där vanliga introduktionsfrasen ”öh, får jag snacka lite”. Tekla var av en annan uppfattning och kastade sig med ett avgrundsvrål mot fyllots knäskålar. Han fick backa och be om ursäkt medan resten av vagnen applåderade.

Visst, söt som socker. Men när det börjar tuffa till sig är Tekla den tuffaste av dem alla.

Annonser

Om Jens

Matlagningsintresserad hemmansägare.
Det här inlägget postades i Djur, Hundar och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till När det blir tufft att gå, börjar dom tuffa tuffa på

  1. Jan Nordfors skriver:

    Hundar är härliga! Jag var till veterinären med taxen Cesar. Det var viss behov att åtgärda några analsäckar. Jag var lite kräsmagad, men veterinären klargjorde att” allt kring hundar är äckligt”! Visst är det konstigt att kärleken övervinner äcklet!

  2. Eva skriver:

    Gott och höra att allt är som de ska vara:-)
    Eva som var med Anna i Danmark och bunkrade garn.
    Må gott.

    • Anna skriver:

      Det var en pigg och klarögd hund som mötte mej när jag kom hem i lördags. Vi lutar allt mer åt ”muskadaver-teorin” och hoppas nu på att katterna ska sluta släpa hem godbitar till glupska och ständigt hungriga Tekla….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s