Keith Richards: Livet

När jag och en av mina bästa vänner en gång vart 15:e år kommer över våra musikaliska skillnader så pluggar vi in, tittar på varandra och vet omedelbart vad vi ska spela. 1, 2, 3, 4 Jumping Jack Flash, it’s a gas gas gas. Inte oväntat utnämner Keith Richards Jumping Jack Flash till sin favoritlåt i sina memoarer Livet.

Stones låtar är kul. Bra melodier, roliga ackordföljder, enkla basgångar, lätta att spela för  nybörjare och man märker att de är gjorda av någon som lyssnat mycket på blues.

Jag vet inte hur många gitarrister jag spelat med som skulle velat vara Keith Richards. Flera av dem har trott att man blir Keith Richards genom att komma försent till repetitioner, inte stämma gitarren, ha glömt bort hur låtarna gick, vara berusad eller ännu värre på spelningar eller ägna sig åt någon annan form av asocialt beteende, t.ex. slåss med trummisen på bandmöte.

Till att börja med blev Keith Keith genom att sitta och lyssna på Howlin Wolf, Muddy Waters, Little Walter, Chuck Berry och Jimmy Reed och klura ut hur han skulle spela deras låtar på gitarr. Innan prototypen till Rolling Stones hamnade på en scen första gången hade han övat, övat och övat. Sedan blev Stones Stones genom att göra en otrolig mängd spelningar inför publik. Man blir inte Keith Richard i en replokal, man blir det på en liten scen i en svettdrypande klubblokal.

Och så har vi det där med stämning. Keith inte bara stämmer sin gitarr, han ägnar ett helt kapitel åt olika typer av stämningar. När boken kom ut på svenska gjorde en del recensenter ett stort nummer av detta, som om det var något märkligt. Jag vill inte förhäva mina musikaliska kunskaper, men alla som spelat blues har någon gång fått stå och vänta på en gitarrist som ska stämma om i ett ackord för att kunna spela slide, det är inget konstigt med det.

En aha-upplevelse i boken var förklaringen till varför Start me up aldrig låter bra när cover-band spelar den. Keith spelar med öppen stämning på fem strängar, den ger den där speciella Stones-ljudet. Lika intressant är hans tankar om inspelningsteknik. Få mickar, få kanaler, spela in live så mycket som går för att få bandkänslan. Raka motsatsen till dagens totalseparerade digitala multikanal-inspelningar.

När Keith skriver om musik och musiker han spelat med är hans bok som mest intressant. Betydligt dystrare är alla historier om narkotika. Finns det något mer urbota trist att läsa om än någon som missbrukar år ut och år in? Det finns något som heter Keith Richard-skalan, det är en motsvarighet till Richter-skalan fast med narkotika. Slash och Nikki Sixx har varit uppe och vänt på nian där de har återuppväckts från en klinisk död av ambulanspersonal. Keith har varit fram och tillbaks till 10:an.

Det kan vara något väldigt irriterande med narkomaner. Dels tycker de enormt synd om sig själva för att de missbrukat och trakasserats av ett oförstående rättsväsende, dels är de lite stolta över allt de klarat av att förgifta sig med. Keith framhåller om och om igen vilket rent, dyrt och fint knark han använt och att han inte skulle överlevt på vanligt gatuknark, även om det förekommit rikligt också. Jaha?

En av de mest intressanta delarna av hans bok är hans tankar om det näst intill outhärdliga samarbetet med en begåvad, kreativ partner. Man är allt tillsammans och nästan inget på egen hand. Jag känner så väl igen mig i detta i min relation till en god vän som jag skapat med, fast då har det rört sig om text och bild. Vi är aldrig bättre på egen hand än tillsammans och det är alltid en svår påfrestning för omgivningen. Glimmer Twins.

När Keith kom ut ur heroin-molnet på 80-talet dog Stones. Inte för att han skapade bättre i drogat tillstånd utan för att maktbalansen mellan honom och Mick rubbades. De siamesiska tvillingarna separerades från varandra. Sida upp och sida ned av bitterhet över en förlorad relation. Some Girls från början av 80-talet är det sista som är värt att lyssna på. Krig, fred eller vapenstillestånd därefter har inte hjälpt, magin är för evigt borta.

Jag rekommenderar Livet av Keith Richard först och främst till alla oss som spelat deras låtar, i andra hand till de som lyssnat på dem och till sist till alla som borde ha lyssnat på dem vilket är resten av världen.

I see a red door and I want to paint it black….

Detta inlägg publicerades i Böcker, Musik och märktes . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s