Ge Stickan en…

Jag har inte många ”jag mötte Lassie”-erfarenheter i mitt liv. Jag sprang nästan omkull Dave Murray (gitarrist i Iron Maiden) utanför Hotell Lundia på deras Killers-turné när jag hade bråttom till bussen. Jag har lyssnat på Hedningarna tillsammans med Thomas di Leva och jag har nästan blivit utslängd ur en replokal av Mikael Wiehe.

Och så har Stig Vig trampat mig på foten.

- Ursäkta mumlade han och fortsatte att dra en sladd till PA-anläggningen i källaren på Lunds Nation. Kvällarna före hade de spelat på Pub Sparta, jag var där bägge kvällarna.

- Ni var skitbra igår, sa jag.

- Tack, mumlade han.

Av deras låtar är tonsättningen av Elsa Beskows Ogräs mest genial, Idioterna en skön själs bekännelse, Dimma en ögonblicksbild av livet i turnébussen, men jäklar i mig, det finns en av deras låtar som är bland de bästa som gjorts på svenska och det är…

…Ge Bullen ett ben! Låten som handlar om kärleken till byrackan Bullen, om Bullens förkärlek för ben och för tikar och inte minst kärleken till sin husse.

Om du är trött och less, klart drabbad av stress
När malen äter din själ, och ingen vill dig väl
Ta då och titta ned, på den som du där ser
Ge Bullen ett ben, ge Bullen ett ben

Säger det inte allt? Det bästa som finns när livet är tungt är en hunds kärlek.

Jag kan se Stickan framför Sankte Per. Sankte Per lägger pannan i djupa veck.

- Hmm, vad kan vi göra för dig? Harporna kanske inte är ditt instrument och puffa och röka, det får du ta ett par trappor ned för att hitta.

Så skiner hans ansikte upp.

- Nu vet jag! Jag vet en kompis som du ska få träffa.

Jo, man kan ju i alla fall hoppas för Stickans skull. Ge Stickan en hund…

Wikipedia har missat att en viss Per Odeltorp spelade bas i Pelle Perssons kapell på Fyra tunnland bedor om dagen. Ogräs blir i Dag Vags underfundiga version en hyllning till alla outsiders, Idioterna är historien om hur polisen tog honom för haschlangning, Slaveri handlar om fängelsevistelsen, Dimma är den oreformerades berättelse.  Och Tage, ja han är döpt efter trummisen i Dag Vag, Tage Dirty.

Monica Ali – I Köket

Monica Ali slog igenom med Brick Lane, en roman med rötterna i Bangladesh, hennes familjs ursprungsland. Den är i sig en fantastisk bok och när man läst den kunde man misstänka att Monical Ali skulle bli ett one-hit-wonder, ungefär som Torbjörn Flygt eller han med Populärmusik i Vitulla vad det nu var han hette.

Av en slump fick jag syn på I Köket när jag skulle handla julklappsböcker till Anna. Tja, det var väl värt en chansning med en pocketbok.

Men oj, vilken läsupplevelse I Köket bjuder på. Handlingen startar i ett stort hotells restaurangkök, mycket initierat beskrivet. Huvudpersonen köksmästaren Gabriel Lightfoot kastas in i en nedåtgående spiral av händelser som till slut nästan förtär honom, allt skildrar i en slags absurd thriller-komedi-drama som är svårklassificerad.

Alla plågor i den moderna världen är med, osentimentalt skildrade utan ursäktande förklaringar. Klassklyftor, otrohet, corporate bullshit, utseendefixering, barnångest, nedlagda industriorter, vanartiga tonårsbarn, döende föräldrar, senila åldringar, fackföreningarnas kapitulation, bemanningsbranschens utstuderade ondska, inbördeskrig i tredje världen, flyktingars ångest, trafficking, östeuropeiska gangsters, modern slavhandel, drogmissbruk, rasistiska pensionärer, hycklande politiker, utbränning och nervsammanbrott, giriga uppkomlingar till kapitalister, samvetslösa psykopater, puh, allt och lite till ryms i denna handling.

På ett ställe lyser Monica Alis röst igenom i Gabriel Lightfoot när han uppmanar en av de unga ambitiösa indiska kockarna att läsa franska klassiker om matlagning. På något sätt tror jag inte köksmästare på prestigerestauranger är så intellektuella som Monica Ali som läst vid Oxford. Avsnittet är en nyckel till läsningen.

Expressens rescencent har jämfört boken med Balzac enligt omslaget. DN jämför med Stendhal. Själv kommer jag att tänka på Zola för det är ena riktiga käftsmällar i skön sluggerstil som Monica Ali delar ut till vårt samtida samhälle. Zola skulle applåderat.

Det är nästan genant att säga det, men det är något befriande med en författare som inte tyngs ned av sin bakgrund och pressas in i det etniska facket utan som skriver en bredare berättelse. Hennes medkänsla med de utnyttjade östeuropéerna står inte efter den vrede med vilken hon skildrade kvinnoförtrycket i Bangladesh i Brick Lane.

Flera recensenter har påpekat den lite väl övertydliga metaforen med huvudpersonens namn. En ängel bland demoner är han Gabriel Lightfoot, men en ängel som mest råkar illa ut själv och som förtvivlat skulle behövt det lågande svärdet för att skilja ut dem som rätteligen borde kastas ned i Gehenna.

I Köket är trots sin anspråkslösa framtoning i pockethyllan en stor läsupplevelse som jag varmt rekommenderar.

Garnförrådet och andra nyheter

Tio dagars bloggskugga, det är nästan som om man upphört att finnas. Dessutom har jag avslutat mitt fejsbok-konto, i den mån man kan avsluta ett sådant. Det är en upplevelse lite som att stänga ner HAL i 2001 – En rymdodyssé, dom ger sig inte så lätt.

- Jens, tänk på vad du gör, du har meddelanden som väntar. Det har man alltså inte, men de gör allt för att hålla en kvar.

Det är den moderna tiden, finns du inte på nätet, finns du inte. Hur fanns jag före Internet och mobiltelefoner? Det får ett annat inlägg reda ut.

Vissa veckor bara försvinner, men vi (läs Anna) har i alla fall hunnit med att måla golvet i förrådet och börja flytta in saker. Begrunda samlingen ovanför, det är cirka 1/2 – 2/3 av garnsamlingen. Tror jag. Man vet aldrig så noga var ett garnnystan kan dyka upp.

Rostmonstret är tillbaka med en begagnad generator inopererad i buken. Jag försöker räkna ut om ett wobblande ljud beror på obalanserade däck eller på någon ny krämpa.

Det är en bra sak med snö och kyla, det är lättare att locka hem alla katter. Till och med Isa tycker att det är bra att sova inomhus.

Alla djur mår bra. Speciellt Tekla är ovanligt pigg just nu vilket yttrar sig i en ständig ström av vanart och otillåtna påhitt.

Anna tycker att jag ska publicera ett recept på grönkålssoppa. Men det är inget recept, stek lök, potatis och morot och eventuellt någon annan soppgrönsak med körvel. Häll i fond så att det täcker och stoppa ned färsk grönkål skuren i småbitar. Koka i 15-20 minuter. Häll i 2,5 dl sojagrädde, koka ihop lite. Mixa, salta och peppra. Servera med ett gott nybakat bröd. Som sagt, det är inget recept, man bara gör.

Det är kanske så vi skulle göra med bloggandet, inte tänka bara skriva. Till skillnad från detta inlägg som krävde ett par timmars förberedande och nio utkast.

Rostmonstrets öden och äventyr

- Är du ok? Du är inte i chock?

En ambulans hade observerat det stillastående Rostmonstret (vår Audi A6 från 1997) som stod orörlig i en rondell i Ystad. En snäll ambulanssköterska kollade att allt var bra med mig. Jag svarade att det enda jag var chockad över var gamla bilar. Hon hade inga extra strumpor att ge bort, mitt största problem var att jag frös om fötterna i stormvindarna.

Före henne hade en osannolik samarit (de är ju alltid de minst sannolika redan i den heliga skrift), i form av en snaggad kille med Bomber-jacka stannat och insisterat på att Rostmonstret  borde släpas iväg och att jag svävade i livsfara. Eftersom jag satt och väntade på bärgare och hade lovat att jag skulle vara just där, tackade jag artigt nej till erbjudandet.

Vad hade hänt? Jag borde inte i mitt övermod ha skrivit om min förkärlek för äldre fordon med förslitningsskador. Onsdag kväll var batteriet nästan slut, men jag laddade det över natten. Torsdag kväll la det av trots att jag hade haft det urkopplat över dagen. Och så fick jag motorstopp mitt i uppförsbacke och rondell och fick hjälp med att knuffa bilen åt sidan.

En kall timme senare kom bärgaren, hyrbil hyrdes delvis på försäkringsbolagets kostnad och bort försvann Rostmonstret på väg mot en märkesverkstad. Idag när de ringde och berättade att generatorn var utsliten blev jag nästan lättad, jag hade fruktat något oidentifierbart elfel, sådana har vi också haft tills jag till slut upptäckte kortslutning i cigarettändaren.

Märkesverkstäder är som de är, förslaget att ringa till Sjöbo Autodemontering (en eminent institution med icke-gender-korrekta kalendrar på väggarna), togs inte väl upp. Vadå ny originaldel? Det är väl ingen sport.

Jag borde inte kalla vår kära Audi A6 för öknamn, när man hyr en mysko Honda upptäcker man hur mycket mer bil man får om man köper en begagnad kvalitetsbil istället för en plastic fantastic för 195.000 eller vad nu skumma Honda-bilar kostar.

Välkommen tillbaka kära fordon i nästa vecka. Du är till skillnad från bastardbilen gjord för att köras på på vägar.

Och varför ingen bild? Jag upptäckte att vi inte har någon bild på bilen, den är vanligtvis så smutsig att den inte tål att plåtas. Söker man på rostmonster får man så småningom upp bilder på Betsy (MC:n), Moses och Viggo, samt Tekla ätande morot. Jag tyckte ingen av dem platsade.

Stör mej inte…

Grått, fuktigt, några plusgrader. Solen har vi inte sett till på hela dagen. Katterna håller sej inomhus, var och en av dom på sin egen utvalda favoritplats. Moses har borrat mer sej  i min säng och ser inte ut att vilja röra på sej. Han låg för övrigt i ungefär samma filt- och täckegrop större delen av natten också.

Jodå, han är fullt frisk Han bara vilar…

Vegetarisk mat? Något som inte finns…

Bloggens läsare tror väl jag fått hjärnsläpp med en sådan rubrik. Hur tänker han?

Jo, jag råkar då och då ut för två vanliga förslag, menade som komplimanger av middagsgäster, och jag uppfattar dem också som vänligt menade. Den första är; Du skulle öppna en vegetarisk restaurang. Den andra är; Du skulle skriva en vegetarisk kokbok.

Ledsen, men det skulle jag inte, vare sig det första eller det andra.

Det första skälet till att jag inte skulle öppna en restaurang är att det är så fruktansvärt mycket jobb, att man bör ha en riktig kockutbildning och att de sällan går med vinst om man skall driva dem med vita pengar.

Det andra skälet till att jag vare sig skulle öppna en vegetarisk restaurang eller skriva en vegetarisk kokbok är att det finns inget som heter vegetarisk mat lika lite som det finns något som heter mat lagad på rester av döda djur som kan täcka alla matlagningsstilar från Fiji i öster till Kalifornien i väster.

Däremot finns det i de flesta kulturer (utom de arktiska), rätter lagade utan kött eller fisk. Så skulle det bli en kokbok så skulle de bli en med italiensk-inspirerad mat med enbart vegetabiliska ingredienser. Eller en inspirerad av indisk, marockansk, cajun eller något annan typ av matlagning som jag gillar. Och skulle jag designa en restaurang där någon annan stackars sate fick slava så skulle det bli en italiensk men utan kött- eller fiskrätter.

Jag tror att det är missuppfattningen att vegetarisk mat är något unikt och ganska konstigt som gör att folk får panik när de får hem en vegetarian på besök, eller som gäst på sin sunkrestaurang. I själva verket är det bara att laga maträtter utan kött eller fisk från den mattradition som man är mest van vid.

Om jag frågar Anna vad hon vill ha att äta så får jag oftast svaret; Något gott.

Motfrågan från mig blir då; Svenskt, franskt, italienskt, cajun, indiskt, marockanskt, grekiskt, indiskt*, kinesiskt* eller thai?

Men hon svarar mig aldrig att hon vill ha något vegetariskt och jag frågar aldrig henne om hon vill ha något vegetariskt.

Eftersom det inte finns någon ”vegetarisk” mat.

På bilden ser man Tekla ägna sig åt sin faiblesse för raw food, i detta fall en morot.

 

*Jag erkänner att indiskt och kinesiskt är tämligen svepande sammanfattningar av matlagningsstilar från väldigt stora områden med stora regionala skillnader.

Sälmorgon – Vårt litterära ideal

Jag har idag roat mig med att titta på bloggens statistik via Google Webmaster Tools. Under 2011 hade vi otroliga 25000 besökare, något man har svårt att föreställa sig när man börjar blogga.

Gladast blir vi när någon har läst våra råd om hur man sköter en hjärtsjuk hund. Mest roade blir vi av underliga söksträngar som ”kan man dricka öl innan man äter gröt”.

WordPress och Googles statistik är nästan överens med varandra. Våra inlägg om stickning respektive byggnadsvård är bland de mest sökta. Recept är också populärt, speciellt pastan med kantareller och just nu runt nyår, laktosfri pannacotta.

I topp ligger Att röja en äng, Jens och Annas underbara matresa samt Borstfabriken i Onslunda. De två första är uppenbart populära bland dem som söker en bild på en äng eller grönsaker. Bilden på ängen är tagen med vår lilla kompaktkamera, kanske inte material för ett fotopris, trots detta tydligen lockande för de som söker en bild på en äng mitt i vintern. Det bjuder vi på. Vännerna på ML Borstteknik skulle behöva ta hjälp av någon som kan hjälpa dem att hamna högre hos Google. Att surfarna studsar via oss, det bjuder vi också på.

Över en kopp te tittade vi på varandra idag. Ska bloggen vara till för dem som söker information om ett ämne, eller ska den vara till för det mindre antal som läser oss regelbundet? Det behövdes ingen diskussion, de senare är mycket roligare att skriva för.

När vi startade bloggen hade vi en kort diskussion om vad vi skulle skriva om och vilken stil vi skulle hålla. Vi turas om att skriva utan att ha något speciellt schema, det är helt enkelt den som har ork, lust och inspiration som skriver den dagen.

Vi var överens om att en fråga vi brinner för, djurrätt, är hopplös att argumentera för. De flesta vill inte veta vad som försiggår i djurindustrin och man blottar sig för provocerande påhopp. Vi vet av bitter erfarenhet, det räcker med att välja det vegetariska alternativet i personalmatsalen. Vi har också lärt oss att vårt intresse för blues och världsmusik inte delas av så många andra.

Vi bestämde oss tidigt för att vi kan vara personliga, men aldrig privata. Bloggen handlar väldigt mycket om våra djur och där har vi ett litterärt ideal som vi gärna rekommenderar, Rowena Farre:s bok Sälmorgon.

Rowena Farre (pseduonym) bodde som barn tillsammans med sin moster i västra Skottland vid havet i en ensligt belägen stuga på 1930-talet. Vintrarna var hårda, hade det snöat kom de ingenstans och de hade väldigt lite ljus i stugan. En stor del av boken handlar om tama och vilda djur som de tog hand om, bl.a. en säl som blev mer eller mindre tam. Boken håller en väldigt trevlig ton och talar om djuren som individer. Den kom ut 1957, min mamma läste den som ung kvinna och gav den till mig när jag var i bokslukaråldern. Jag har läst om den flera gånger. Dess popularitet verkar inte upphöra, Amazon har nytryckningar till salu.

På senaste tiden har vi haft en besöksexplosion, trots att vi inte har varit så flitiga med att publicera. Vi förstår inte riktigt vad det är som föranleder detta, möjligen jullov.

Utan att göra några anspråk på att nå upp till Rowena Farre:s varma tonfall kan vi ändå säga att det är i den riktningen vi strävar. Tack alla ni som besöker oss, vi ska fortsätta att anstränga oss!

Strokkur strikkur

Förlåt min pidgin-isländska. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att försöka vara vitsig… Tror att Strokkur är en geysir på Island. Strikkur är rent påhitt.

Halsvärmaren, som jag berättade om förra veckan, är både varm och vacker – jag är riktigt nöjd med den och kommer säkert att göra fler färgvarianter.

Färgerna är 0851 (hvitur), 9268 (gulgrænn), 1764 (skærgræn) och 1763 (grænn). Färgbeteckningarna är förhoppningsvis på ”riktig” isländska.

Kompisar i vått och torrt

Moses och Viggo är vänner i ordets bästa bemärkelse. De har aldrig någonsin bråkat – inte minsta fräs eller morr, inte ens en mjuk örfil med indragna klor på katters vis. Viggo älskar Moses över allt annat och vill helst vara där han är. Moses tycker visserligen mycket om Viggo, men kan ändå tänka sig att gå iväg på egna äventyr utan den där efterhängsne figuren.

Favoritplatsen är min halva av sängen. Moses ligger på Klippan-filten och Viggo, som har mer päls och därför är mycket varmare, ligger helst direkt på lakanet eller överkastet, men ändå så nära Moses som möjligt. Jag blir varm i hjärtat när jag ser dom!

Välkommen 2012

”Guess who just got back to town” eh, lilla Betsy är inte en av grabbarna och det är inte stan hon har kommit till och hon har aldrig varit på landet. Men när vi rullade ned henne från släpet så kändes det som om Thin Lizzy pumpade igång ”The Boys are Back in Town” och att det åter var dags att dra ut på vägarna. Då med backspeglarna vända bakåt…

Betsy är en gammal Kawasaki EN500 från 1993 med ett oroväckande skrammel i sin mage*. Just nu ser hon ut som om det är Carema som haft hand om omvårdnaden. Men efter en tvätt med linoljesåpa, puts med Autosol och vax, byte av batterier och vissa av kroppsvätskorna utbytta, då, ja då kanske det välbekanta tuffandet får höras över nejden.

Anna tittade längtansfullt på Betsy.

- Tror du att jag skulle kunna lär mig köra motorcykel?

- Visst sa jag, vi ska bara inte börja uppe på grusvägen.

- Får jag provsitta? Hur kan man vägra sin fru något sådant? Den där blicken som jag så väl känner igen tändes i Annas ögon. Den där blicken som bara längtar efter att bränna nedför vägen och luta så mycket man vågar i kurvorna. Och om hon tar Betsy så får jag en bra ursäkt för att köpa något som jag egentligen vare sig har råd till eller behöver. En Triumph Bonneville T100.

Jag funderade på att sammanfatta 2011, men nä, gjort är gjort. Det bästa med våra liv just nu är att vi alla mår bra, med undantag för lite envis förkylningshosta. Speciellt är det ett underverk att vi har Tekla, vi tackar varje dag.

Detta är mina önskningar inför 2012. Att det ska snöa så lite som möjligt, att Betsy ska starta och att vi ska få ha varandra.

*Jag har en förkärlek för äldre fordon som inte är helt kuranta. Det känns helt enkelt så himla skönt att se till att olika mekaniker får sin försörjning. Betsy vårdades förr i världen av Lasse och Glen. Glen arbetar nu som bilbärgare. Han har bärgat Rostmonstret (Audin) två gånger. Första gången var det något jäkla relä som gett upp så att den inte startade. När vi sågs i mörkret tittar han på mig och säger: – Är det inte du med Kawan med ett skrammel i motorn, har du fixat det än? – Nä, jag väntar tills den rasar och så köper jag en ny. Andra gången vi sågs var det värre, det hade gått hål på ett rör med bromsvätska så att det inte gick att bromsa. Rätt läskigt. I alla fall kommer Glen, stirrar på mig och säger glatt: – Men Jens, du och jag ska inte känna varandra. På väg till Bilgruvan (det osannolika namnet på verkstaden) spelade vi Deep Purple och pratade gamla tider. Det kändes rätt bra mitt i bedrövelsen. Synd att Glen har slutat som MC-mek, han var en av de bästa.